I dag
16°

Missa inte:

Peter Enckell

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

Bland det absolut roligaste jag vet är när barn och vuxna känner stolthet för varandra. När det uppstår en känsla av samhörighet och ömsesidigt förtroende. Det kan tyckas som en självklarhet men i dagens samhälle där skolfrågan blivit en så het potatis att ingen vågar ta i den ordentligt, eller bara ta i den så där lite grann, kan man känna oro. Jag tänker bland annat på det tokiga i att det ska finnas en kritisk massa för att barn ska få tillgång till en skollokal på landsbygden. I dagens samhälle, där tillgång till läromedel bara är ett knappklick iväg, där hela naturen, med all sin kunskap bara ligger och väntar utanför fönstret, och den familjära stämning som uppkommer när skolan inte blir för stor. Detta låter romantiskt och otidsenligt men faktum är att jag tycker att det är romantiskt och i högsta grad tidsenligt.

Tankarna kring detta fick jag den 28 maj, Kreativums födelsedag, dagen då anläggningen blev tonåring. Jag har haft förmånen att följa utvecklingen från de första tankarna till kungens invigning 1999 och dagens arena för upplevelsebaserat lärande. När jag jubilerade för tio år sedan instiftades Kreativumpriset i mitt namn, något som gjorde mig oerhört rörd och tårögd. Priset delas nu ut till pedagoger som på ett förtjänstfull sätt uppmuntrar barn att lära sig mer om framför allt naturkunskap och teknik.
Årets mottagare heter Annelie Carlsson, fritidspedagog på Möllegårdens skola i Svängsta. När hon fick priset av en tidigare pristagare, Ingrid Eriksson, fick hon också höra att hon har förmågan att tända små stjärnögon. Annelie rördes till tårar och det gjorde jag också, det ska erkännas. Att sedan se hur barnen flockades kring henne, hur de entusiastiskt berättade om allt de fick göra tillsammans och hur kul de tycker det är att vara på Kreativum, ger signaler och förhoppningar inför framtiden.
För många år sedan stod jag själv i katedern. Först i Stockholm och sedan i Malmö. Då kommer jag ihåg att vi pratade om de små barnen som kom till skolan med en stor skolväska och stora ögon i årskurs ett. När de lämnade högstadiet var väskan i bästa fall en Ica-kasse och ögonen aningen tröttare. Det som skulle vara nio års injektion av kunskap och erfarenheter verkade i många fall snarare vara en stor besvikelse. Naturligtvis inte för alla. Men redan då började mitt stora intresse för pedagogik i allmänhet och upplevelsebaserat lärande i synnerhet.

ANNELIE CARLSSON är årets Kreativumpristagare. Hon visar ett fågelbo som barnen hittat för ornitologen Mats Olsson. Kreativums vd, Tina Ivarson, tittar nyfiket på och barnen i bakgrunden är andreklassarna Moltas Olofsson och Klara Lettinen. Foto: Peter Enckell

Nu är det skolavslutningstider och många springer ut i sommarlov eller till nya utmaningar med studentmössan på svaj. "Sjung om studentens lyckliga dar" är något man kommer att minnas när en tuffare verklighet möter där ute. Jag har även här lite svårt att förstå att det ska vara så svårt att skapa regelsystem som hjälper ungdomar in på arbetsmarknaden. Att det bara är en tredjedel som absolut vill läsa vidare skall sättas i relation med de ansträngningar som statsmakterna har att minst hälften ska skaffa högskoleutbildning. Ekvationen går liksom inte ihop.
Än värre är det med den så kallade Yrkeshögskolan. Här har 1100 utbildningar önskats, men bara 330 fått tillstånd att starta. Det finns så många ruggiga exempel på hur myndigheten stoppat utbildningar där näringslivet efterfrågar kompetens att man blir mörkrädd. Att dessutom Yrkeshögskolan beviljar utbildningar två år i taget blir rena parodin.
-Jaså, du har gått trädgårdsmästarutbildningen i Karlskrona, jaha, men den är ju redan nedlagd, den kan väl inte ha varit något att ha?? Ungefär så kan det låta och det är inget som vare sig utbildningsanordnare, elever eller näringsliv är särskilt nöjda med, eller ens intresserade av. Här krävs det ordentligt nappatag.

Utbildning är det viktigaste vi har och dessvärre halkar Sverige efter på flera områden. Jan Björklunds kunskapsskola är nog bra, men den har sannerligen sina brister.
Ser man till stämningen på Möllegårdens skola och får följa med eleverna ut i skogen där de byggt upp en Bullerbymodell och lär sig om djur och natur på plats blir man lite tårögd när man ser de entusiastiska barnen. Att fortsätta tända små stjärnögon och bibehålla lusten som driver dessa barn, deras lärare och fritidspedagoger som Annelie Carlsson måste vara vårt samhälles allra största utmaning. Det är resultatet av deras arbete som formar framtidens välfärdssamhälle och ingen av dessa barn skulle i sin framtida karriär komma på idén att låta en grupp myndighetspersoner bestämma samhällets behov av ny kunskap såsom myndigheten bakom Yrkeshögskolan gör.

Publicerad: 06. juni 2012 12:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare