Missa inte:

Maxim Machalek

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

SPEL. Det är med glädje jag lämnar ifrån mig Diablo 3. Ett spel jag och miljoner andra väntat mer än tolv år på och jag kan inte annat än känna mig befriad från att aldrig tvingas spela det igen. Men det är inte Diablo som är problemet, det är jag. Låt mig förklara.
Jag har på några dagar lyckats plöja ner strax över tjugo timmar i Diablo 3, något som i de flesta spel räcker till att klara kampanjen och några matcher online. Så må det även vara här, men att stoltsera med att ha klarat storyläget i Diablo 3 är som att klappa sig själv på axeln efter att ha sett introt till 2001: A Space Odyssey.

För Diablo 3 är inget spel man ?klarar?, det är ett spel man varvar om och om igen. Kanske när jag sett slutet en gång var på någon av de fem svårighetsgraderna med de fem karaktärer som erbjuds, då kanske jag skulle kunna påstå att jag klarat av Diablo 3. Och för att göra detta behövs tid. Mycket tid. Och det är något jag nu tolv år senare har allt mindre av.
För även om berättelsen är godkänd, miljöerna vackra och slagsmålen häftiga står detta i skuggan av det Diablo 3 egentligen handlar om – den ständiga jakten på nya prylar. Vare sig de kommer från det läckra auktionshuset eller från fiendernas döda kroppar triggar dessa samma hjärnsubstanser som de enarmade banditerna i Las Vegas. Bara en runda till, bra en natt till. En ständig jakt på nästa fix i form av gul och gyllene text, det som symboliserar extremt sällsynta föremål.
Blizzard har lyckats koka ihop en knarksoppa som lär fånga hundratusentals pojkvänner och fruar världen över i sina lömska klor och kommer knappast släppa dem i närmaste loppet. Det är en matematisk formel som vet vad vi vill ha, och får oss att komma tillbaks efter mer. Diablo 3 är sommarens spelfix.

Publicerad: 01. juni 2012 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare