"Jag heter Susanne Bramstedt och är 28 år. Jag är gift med Robert och tillsammans har vi tre flickor som är 7, 4 och snart 1 år gamla. Jag arbetar heltid som undersköterska, vilket jag trivs bra med. På fritiden umgås jag med min familj och när egentiden dyker upp framåt kvälarna när barnen sover, brukar jag driva min blogg. Det är en ocensurerad, humoristisk blogg med många igenkännande inslag. Och det är precis det jag tänker skriva om här med. Bloggen finns på nouw.com/bubbelmamma". Foto: Agnes Mako
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

Läsarskribent Susanne Bramstedt: "Mysigt att känna på farmors skinn"


ORDVAL. Vi som har småbarn och barn överhuvudtaget, vet att barn kan säga de mest udda saker. Ibland är det så extremt roligt så man fnissar bara åt tanken. Samtidigt som man förskräckt undrar vart de små liven har lärt sig vissa saker. Någonstans har jag för mig att man hör sig själv genom sina barn. Kan vara sant. Kan även vara falskt. Detta blev jag varse om för ett par dagar sedan.

Mellersta dottern sprang omkring och skrek hysteriskt att hon minsann var en "Skalärprodukt". Det är ett slags matematiskt tal och detta vet jag, eftersom att jag är utomordentligt bra på matematik. Jag gillar att framstå som intelligent. Samtidigt som någon annan skrek i högan skyn att: "JAG HAR PLATTUTTAR SOM MAMMAAA". Ja men tack då.

Mellersta barnet hade även sin kompis hemma hos oss i veckan, och när hon skulle åka hem utbrister kompisen: "Jag gillar farmors skinn". Ja. Det må jag sannerligen säga. Det verkar urmysigt att känna på (jag misstänkte snabbt att det var det så kallade gäddhänget) men ja. Det är faktiskt relativt mysigt att klämma på överbliven hud (det gör jag på mig själv om kvällarna, när magen hamnar i en osmickrande "dallrande" position). "Om ni följer med ut till bilen, så får ni känna på skinnet". Jag biter mig i läppen (dock inte likt Anna Steel i Fifty Shades Of Grey) och gör en harmlös och märklig min och är vansinnigt orolig att tappa förståndet.

"Men skinnet sitter ju på farmor, hon är ju inte i bilen", förklarar pappan alldeles naturligt.

Någonstans vid "skinn och farmor" klarar jag inte den märkliga lilla situationen mer. Jag bokstavligt talat tappar förståndet, och bryter samtidigt ut i något slags ljud (jag tror att det ska föreställa ett skratt) men jag låter nog troligtvis mer som ett vildsvin som går på anabola steroider.

Jag hoppas mellersta barnets lilla kompis vill komma tillbaka hit efter den attacken, så hon inte blev rent förskräckt över mitt beteende.

SUSANNE BRAMSTEDT


Publicerad: 30. november 2016 10:00
¨
Läs också:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få nyheter
från Lokaltidningen

Startsidan just nu