SLOTT. När man åker längs med E4:an genom Östergötland, kan man strax utanför Norrköping se ett ståtligt gult slott kika fram mellan träden. Det är Löfstad slott som tittar ut över bygden från sin höjd högt ovan Lövstadsjön.
Under 1600-talets mitt uppfördes slottet på initiativ av Axel Lillie. Han ville ge den enorma herrgården som morgongåva till sin hustru Christina Mörner. 25 år senare, närmare bestämt 1660, stod slottet färdigt. Sedan dess har det gått i arv inom samma släkt vilket är unikt.
Löfstad slott användes som sommarresidens när det begav sig, och var ett av många hem. Sönerna som funnits inom släkten ärvde de större palatsen medan döttrarna ärvde Löfstad. Därför har inte namnet Lillie följt med om än blodsbanden är de samma. Bland de adliga namnen som vistats på slottet finns von Fersen familjen, med den omtalade Axel i spetsen. Han ärvde dock Ljungs slott utanför Linköping samt andra palats som fanns inom familjen. Löfstad fick Axels syster Sophie dela med sin syster Hedvig. Sophie köpte senare ut systern och gjorde Löfstad till sitt hem.
Slottets sista ägarinna var Emilie Piper som dog 1926. Hon fick inga barn, inte heller fick hennes enda syster några barn så slottet hade ingen att gå i arv till. I sitt testamente skrev Emilie att slottet skulle bli till ett museum och skänkte det därför till Östergötlands museum. När systern, som hade fått namnet Sophie efter mamman, gick bort 1940 tog Östergötlands museum slutligen över huset och dess innehåll. De enorma ägorna som omsluter slottet sköts av riddarhuset. Sedan 1942 har det varit ett museum öppet för allmänheten.
- Emilie Piper ville bevara och visa upp hur ett adligt hem såg ut. Alla möbler och Emilies tillhörigheter finns kvar till minsta hårnål. Det är speciellt. Vi vårdar och respekterar huset inte bara som ett museum, utan som någons hem, säger Maria Nordeman, verksamhetssamordnare på Löfstad slott.
Slottet är öppet året runt men det är under sommaren som det sjuder av liv och rörelse.
- Under sommaren har vi dagliga visningar av slottet. Vid lunchtid har vi en speciell visning där vi även visar en utställning som är en del av mode och minne, där vi visar dåtidens hattar och kläder som vi sedan samtalar om. I juli och augusti har vi särskilda barnvisningar som vi kallar för ”kul och kusligt”. Vi har haft den i 15 år men i år har den utökats med lite mer dramatik, säger Maria med ett leende.
Alla rum i slottet är bevarade såsom Emilie inrett de. Salongen är mörk och går i artonhundratals stil vilket skiljer sig från det lilla sällskapsrummet som för tankarna till det förra seklets början. Faderns arbetsrum är intakt, likaså tjänstefolkens vrår och köket på bottenvåningen går fortfarande att använda. I det som var Emilies sovrum står fotografierna kvar på hennes byrå. Vid sängkanten står två av hennes skor, visserligen en efterhandskonstruktion men ändock hennes egna. Det känns som om att man tränger sig på hemma hos någon. Maria berättar att gungstolen som står vid sänghörnet ibland brukar vicka till. Som en liten påminnelse om att Emilie ännu vakar över sitt slott, över sitt hem.
Publicerad: 07. augusti 2012 08:00