I dag
18°

Missa inte:

Maxim Machalek

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

SPEL. Det har varit dåligt med plattformsspel i år. Kanske var det min stora besvikelse över Ms. Splosion Man som fick mig att ge upp hoppet, men efter att se de första filmsnuttarna av Ubisofts Rayman Origins tändes åtminstone ett litet ljus i mörkret. Rayman Origins öppnar med ett chockerande vackert yttre. Vackra pastellfärger ger det ett särpräglat uttryck av glädje och karaktärerna rör sig på ett glatt och härligt sätt som får en att börja krama alla omkring sig. Om det inte var tydligt från början är det ett plattformsspel i två dimensioner, och må jag säga det – ett av de bästa tillgängligt för alla tre av dagens plattformar, Wii, Xbox 360 och Playstation 3. Svårighetsgraden är någonstans mellan superenkel och lätt utmanande, med jämna sparpunkter som aldrig lämnar mer än någon halvminut bortkastad. Tyvärr kommer stegringen allt för sent, och det mesta av denna baseras på det ständiga samlandet av lums, med vilka du låser upp extrabanor och karaktärer att spela med. Roligare blir det när upp till fyra spelare bänkar sig framför konsolen och springer, svingar sig och simmar genom det digra utbudet av banor fördelat på aningen för få världar. Tyvärr känns banorna igen väldigt lätt, även om variationen är större än vad den verkar. Samtidigt lider alla banor av en klaustrofobisk känsla då nästan alla innehåller tak. Man får därmed aldrig någon känsla av rymd eller öppenhet som just Mario gör så otroligt bra. Rayman Origins är ett av årets bästa plattformsspel för alla och ett givet köp för de yngre utan ett Nintendo Wii. Det är grafiskt imponerande med överkomlig precis kontroll och en glädjefull stämning. Tyvärr baseras allt för mycket av spelet på samlandet banorna igenom och är inte detta din kopp te förlorar det mycket av charmen.

Publicerad: 23. december 2011 09:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare