Ny tåglinje Eslöv-Helsingborg

Missa inte:

Hampus Erlandsson

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

SPEL. Att greppa tag i ett mastigt stycke klassisk litteratur, och sedan omforma det till spelvärldens charmanta värld är på papperet en fantastisk idé. Tänk vilken bredd, vilket djup och, med hjälp av andra starkt positiva värdeord, vilka möjligheter som bäddas för titeln. I Dante's Inferno så är det klassikern "Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri som tar sig ett hopp på en språngbräda ända in i spelens makalösa värld.

Precis som i den poetiskt upplagda boken är det Dante Alighieri som får den stora äran att besöka alla helvetets nio kretsar, men där stannar likheterna. Dante's Inferno handlar istället om korsriddaren Dantes personliga jakt på kärleken, där hans älskade och väldigt jungfruliga fru Beatrices själ rövats bort av självaste Lucifer, eller Satan, Hin Håle eller vilket tilltalsnamn du än må föredra att använda.

Men varför vill Lucifer plåga stackars Dante? Det undrar Dante också, och korsriddare som han är blir han fly förbannad när Döden själv försöker ta hans själ ner till helvetet. Dante menar självklart på att han bara följt biskopens order, och undrar varför i helvete (pun intended) han förväntas drar ner till de olika helveteskretsarna. Hur som haver, han dödar Döden, tillskansar sig dennes lie och drar sig hemåt för att leta efter frugan.

Snart får han tag i ett oerhört heligt kors, och tar sig ner i helvetet dit hans Beatrices själ är på väg. Vilket hon har mage att påstå är hans fel.

Dante's Inferno är ett hacka-och-mörsa-lir i klass med God of War, Devil May Cry, Bayonetta, Darksiders eller Ninja Gaiden med betoning på att det gameplaymässigt är ett nästan rent plagiat av God of War. Förutom att det är lite sämre på alla punkter. Kontrollen är inte lika funktionell, striderna har verkligen inte samma flyt och det känns till stor del opolerat.

Du har bara tillgång till två vapen, lien och korset, som allt eftersom spelet pågår förmås uppgraderas beroende på hur du tillrättavisar fiender och synnerligen demoniska själar i de olika helveteskretsarna. Du kan antingen frälsa dem, eller döma dem till evigt helvete. Om du frälser dem kan du uppgradera korset, och om du dömer dem förmås du istället förbättra, eller gå upp i nivå, med din lie.

Storyn med sin odramatiska otrohetsaffär i centrum är en vacklande historia. Spelet försöker kritisera den tvivelaktiga moralen som låg bakom de stora korstågen, men gör det på ett intetsägande sätt som inte sätter mentala fartränder innanför hjärnbarken vilket skulle kunnat gjorts om bara mer uttänkt dialog och generell för- och eftertanke präglat spelets story.

Spelet är rätt snyggt, men har alldeles för få fiendetyper och kombosystemet för attacker känns ofullständigt. Visceral Games har, om de får för sig att göra en uppföljare, en bra grund att utgå ifrån men mycket mer än så är det inte. För tillfället så hamnar de i den tionde helvetesringen – Lättja.

Publicerad: 16. februari 2010 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare