Ny tåglinje Eslöv-Helsingborg

Missa inte:

Maxim Machalek

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

SPEL. Metro 2033 är ett sådant där typiskt spel som inte är särskilt bra, men som man ändå lyckas tycka om. Ett tekniskt skickligt spel med god grafik, härliga ljudmiljöer och spänningsfulla effekter blandas med en något förvirrande story som ändå lyckas fånga ens uppmärksamhet. I andra hörnan står dock Metro 2033 största fiende - den standardiserade skjutaren.

För det känns som om vi har gjort det för. Hundratals gånger. Irrat oss igenom mörka korridorer mot ett mål, vad det nu må vara samtidigt som vi skjuter ner fiende efter fiende. Med stel kontroll och trist fysik förvandlas den postapokalyptiska underjorden till en halvtafflig upplevelse som ändå lyckas hålla näsan över ytan.

Spänningen kommer direkt. Vapen finns över allt, men ammunition till dessa är svårfunnen. När man sedan inser att ammunitionen också används som valuta för uppgraderingar och nya vapenköp - då är stressen total.

Ständigt påminns man om den hårda världen man lever i. Ficklampan tappar effekt och behöver pumpas upp. Gasmasken förlorar effekt och antagonistens andning blir mer påtaglig. Det är omslutande och ibland till och med underbart, men när saltet väl ska skakas är vi där igen. För hundrade gången.

Ett tappert försök som varar under tio timmar och utan möjlighet till ett flerspelarläge eller samarbetsläge är det snabbt tillbaks i hyllan. Mycket av speltiden kommer dessutom av spelets svårighetsgrad vars lättaste läge påminner om många andras svåraste. Det är med blandade känslor jag recenserar Metro 2033. Även om vi sett det så många gånger förr bjuder det på en tillräckligt stark och trovärdig atmosfär för att göra sig värd vår tid. Förvänta dig inget nytt Bioshock bara.

Publicerad: 24. mars 2010 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare