Ny tåglinje Eslöv-Helsingborg

Missa inte:

Maxim Machalek

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

SPEL. Som blodtörstigt actionspel är Wet bestämt att göra en kort historia av sina rivaler. Med pistoler, hagelbössor och ett dödligt samurajsvärd är det inte många som överlever Rubis jakt på sitt slutgiltiga mål - vad det nu må vara. För det är inte historien som står i centrum - det är istället en stilistisk och cool slakt av intet ont anande hantlangare och diverse småbossar som står i hennes väg.

Quentin Tarantino har varit en tydlig inspirationskälla för Wet, inte minst med tanke på hans Grindhouse-projekt. Grafiken är mörk och skitig och med ett filter som framkallar sjösjuka för att få det att se ut som en film från sjuttiotalet. Och det funkar. Det är roligt och utmanande på samma gång, och ibland skulle man nästan tro att det spelade i samma liga som Total Overdose eller Stranglehold.

Men sen introduceras de - plattformsmomenten. Och det är här Wet blir en plåga att spela. Kameran visar inte mycket vilja att hjälpa till och när kontrollerna sviker blir det inte mycket kvar än svordomar för grova att nämna ens i kvällspressen. Och det är här hela spelet faller - tempot försvinner, frustrationen innefattar sig och jag som spelare blir trött på Wet.

Och det är när glädjen försvinner som man inser hur taffligt det egentligen är. Urdålig grafik, taskig kamera, misshandlade animationer och en generisk uppsättning motståndare sällan skådad. Wet hade mått bra av att skippa de löjeväckande plattformsmomenten och istället satsat på vad det gör bäst - Skitigt grym slaktarkärlek. Som det står nu är det tyvärr inte mer än ett spel i mängden, ett öde det delar med ack så många andra TV-spel.

Publicerad: 11. oktober 2009 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare