SPEL. Som skräckfantast har det alltid varit svårt få sin hunger stillad via spel. Visst, Resident Evil har funnits ett bra tag, men det är skräck på ett helt annat sätt än vad jag brukar föredra i film- och bokform. Mest splatter och våld, och för lite stämning och mörker. Sen kom Silent Hill och landade som en bomb i mitt vardagsrum.
Helt plötsligt var det inte fienderna som var det största orosmolnet i spelet, utan det var stämningen som fick en att kippa efter andan. Första delen i serien följdes upp av det som i mitt tycke fortfarande är ett av de bästa spelen som skådats, Silent Hill 2, och galenskap i spelform togs till en helt ny nivå och vi fick skymta ett mörker vi aldrig tidigare sett i spel. Tredje delen var inte lika bra som sin föregångare även om det var ett fantastiskt spel, men efter det har det mest gått utför. Nu är vi snart uppe i tio spel om man räknar in alla format och versioner och senaste delen, som bär undertiteln Downpour har precis landat i butik.
Spelets antihjälte Murphy transporteras i en fångtransport tillsammans med beväpnade vakter och otrevliga medfångar, men naturligtvis går saker och ting knappast som beräknat och snart är Murphy på fri fot. Ständigt flyende från såväl inre som yttre demoner, men även från poliser som vill honom allt annat än väl. Knappast en banbrytande grund att bygga ett skräckspel på, men efterhand som storyn sakta går framåt blir det både djupare och bättre.
Silent Hill: Downpour är naturligtvis inte i närheten lika bra som de första tre spelen i serien. För det första har det precis som sina två föregångare lite för mycket fokus på strider och liknar mer ett actionspektakel som Resident Evil men fokuserat på handgemäng, och man saknar stämningen som man fasat för att få uppleva i tidigare spel. Visst görs det försök till att skrämma oss, men eftersom de obehagliga ljudeffekterna och de stundtals smarta experimenten med skuggor inträffar lite för ofta för sitt eget bästa blir man snart immun och skräckstämningen hamnar i skymundan. Att kontrollen sen knappast känns optimerad för ett spel som fokuserar på närstrider gör ju knappast att upplevelsen blir mer njutningsfull.
Som actionspel har Downpour inte mycket att ge. Som skräckspel är det inte heller något bra exempel på hur man skall skrämma oss stackars spelare utan det känns mest som att de mesta är gjort innan och att Downpour stundtals snubblar över till att bli tragikomiskt istället för obehagligt, åtminstone i den ganska långa och tröga starten vi får. Men en bit in i spelet anländer vi till staden Silent Hill och det hela blir ett utforskande i sandlådestil, och de stora ödsliga gatorna gör att stämningen vi älskat i tidigare delar sakta kommer krypande och det känns genast som att man närmar sig den tunga känslan som varit en viktig del i föregående spel. Det är aldrig obehagligt som i de första två spelen, men på sina ställen lyckas ändå Downpour med konststycket att vara snudd på briljant, bara för att i nästa ögonblick hamna på minussidan av betygsskalan då man kastas in i en hektiskt strid och man får tillfälle att svära sig hes över det bristfälliga stridssystemet.
Med en stämning som varierar från ?okej? till ?bra? och en fiendeskara som saknar brist på finess och variation är det svårt att se Downpour som en bra introduktion till serien för de tidigare inte fastnat för galenskaperna i Silent Hill. I grund och botten gör det vad det ska, men det finns så många områden som skulle må bra av lite finputsning. Det finns en del märkliga buggar som man inte förväntar sig att finna i ett spel som släpps år 2012, och på det tekniska planet haltar det allt som oftast och hackar som en diaprojektor med jämna mellanrum. Det är fullt förståeligt att fans med Silent Hill ett till tre i bakhuvudet kommer att bli besvikna, men Downpour känns ändå som ett gott försök även om det inte räcker hela vägen fram för att tillfredsställa fansen som blivit bortskämda med Silent Hill 2.
Publicerad: 17. maj 2012 00:18