I dag
10°

Missa inte:

Peter Enckell

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

Som en rumpnisse i Ronja Rövardotter ställer jag mig frågan om och om igen. ?Voffo gör di på dette viset?. Från alla möjliga media sprids uppgifter om allt eländes elände. Som om det inte finns någon ände på eländet så drabbas vi här i vårt land av skuldtyngda länders vedermödor, långt från vår trygga tillvaro.
Dit vi brukar åka på semester och få en billig paraplydrink, dit kan man knappast åka längre, för där är så eländigt, fattigt och säkert farligt också. Säger man i alla fall i alla möjliga sammanhang och det är förstås inte helt sant.

På 60-talet när Sverige putsade sina nya fasader i miljonprogrammet och byggde båtar och bilar för glatta livet, för det var det inte många andra länder som hade hunnit komma igång med efter kriget, så var synen på tillvaron mycket positiv. Vi saknade arbetskraft och det kom busslaster och hela tågset med folk från Jugoslavien, Ungern, Grekland och Finland. Folk som sattes i arbete med en gång för att bygga bilar, båtar och tågvagnar och kanske ett och annat hus.

När det inte räckte med invandrad arbetskraft lockade vi ut kvinnorna i förvärvslivet och hemmafrun blev snabbt ett minne blott. I kölvattnet byggdes förskolor för glatta livet och alla hemmafruar fick jobb. Ett stort och positivt steg i arbetet mot ökad jämlikhet.
När så arbetsmarknaden var full av människor, full sysselsättning kallas det, grep övermodet in. Bort med allmän värnplikt och försök gjordes att få åtminstone 50 procent av ungdomarna att studera på högskola. Vips blev det ont om jobb på arbetsmarknaden, särskilt för ungdomarna.

Den offentliga sektorn har sedan 60-talet fått växa ohämmat. Vi vaggas in i ett trygghetssamhälle där någon annan eller kanske vem som helst, förväntas göra jobbet. I detta samhälle, som vanvördigt kallas välfärdssamhälle, har vi parkerat alla våra krav på offentliganställda tjänstemän. Många av dessa gör ett kanonjobb.
Att Arbetsförmedlingen och Försäkringskasan hamnar längst ner i listor över verksamheter som åtnjuter allmänhetens förtroende skall nog tillskrivas allmänheten mer än tjänstemännen. En allmänhet som fostrats till kravmaskiner.

Men det som är oroväckande är att det eländiga ökar. Arbetslösheten stiger, förtroendet för våra offentliganställda och folkvalda är kört i botten och folk vågar knappast gå och handla längre, trots att det finns pengar i börsen.
Voffo gör di på dette viset? Eller rättare sagt, varför är det så här?

Jag tror inte att det är så. Jag tror bara att vi får en bild uppmålad av den svenska journalistkåren vars hemvist på den politiska skalan kan ifrågasättas. Om detta skrivs det givetvis ingenting, eftersom det vore att kacka i eget bo. Men någon måste ju säga ifrån någon gång. Det är inte så eländigt som det ser ut och om den enskilda individen bara ges utrymme att växa, ta initiativ och starta verksamheter, sälja på trottoaren utanför sina butiker utan krav på extra kassaregister och så vidare, så ändras säkert attityden. Sedan kan jag tycka att den offentliga sektorn är lite väl stor. Det kan ju exempelvis knappst krävas 3 000 kommunanställda i en kommun med 30 000 själar. Men det är väl därför vi har världens högsta skatter och Blekinge har en snittskatt som överträffar andra med kronor, inte ören, per hundralapp. Tyvärr har vi inte motsvarande bättre service. Det finns således en hel del at fundera över. Trygghet in absurdum känns faktiskt – otryggt.

Jag vill inte ha ett annat samhällssystem – bara lite mindre av det system vi har i dag. Det är helt enkelt för krångligt att leva. Om jag anlitar en firma att utföra en tjänst hos mig så är det jag personligen som har arbetsmiljöansvaret. Där gick gränsen för mitt tålamod. Om man driver ett professionellt företag så är det väl företagaren som ska ta det fulla ansvaret, inte lasta det på kunden. Hur tänkte man där? Eller som rumpnissen säger; Voffo gör di på dette viset?

Med denna utgåva, fylld av Östersjöfestivalens olika begivenheter, brukar vi här på Commersen ta en paus. Så blir det inte i år. Vi fortsätter varje vecka året ut med att bjuda på information om vad som händer här i Blekinge. De närmaste fyra veckorna bjuder vi även in sommarboende i Blekinge till läsekretsen. Det är återigen något som vi är helt ensamma om.

TJÄNSTEMANNEN anställd i elaka Häxans Narnia. Ett samhälle som är iskallt och till sin natur. Men det går att förändra! FOTO: Peter Enckell

Publicerad: 11. juli 2012 08:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare