”Vi kör så det ryker”

Missa inte:

Peter Ekberg

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

SPEL. Wrestling som fenomen har jag oerhört svårt att ta till mig. Kampsport älskar jag, men då wrestling ligger betydligt närmre teateruppvisning är blodigt allvar är det svårt att verkligen bli såld och orka engagera sig. Visst är de duktiga idrottsmän, men bristen på allvar gör att jag snabbt zappar över till något annat om det går på tv. Med spel är det dock skillnad. Spel ska inte alltid efterspegla verkligheten, och i min ungdom minns jag alla timmar jag lagt ned på wrestlingspel till NES bland annat, så ett sådant vore min gyllene chans att lära mig uppskatta sporten. Det börjar inte bra. Med grafik som knappast kommer upp till medelmåttet, urusla animationer och med minst sagt styltig kontroll får jag lust att sätta mig och titta på text-tv eller något lika spännande. Män i spandex som kramas i en svettig boxarring och levererar fejkade slag och sparkar tilltalar mig inte men samtidigt kan man inte komma ifrån att det faktiskt är ganska charmigt på något sätt. Det är knappast skådespeleri på hög nivå, men helt plötsligt så inser jag att jag faktiskt har ganska kul. För det första kan man verkligen skräddarsy sin karaktär. Det finns en myriad med inställningar att göra, vilket alltid får mig på gladare humör. Och väl i ringen med sin nykläckte kämpe är det som sagt styltigt och stelt, men inte utan att man efter en kort prövotid får in ett visst flytt och börjar känna sig hemma i ringen. Att man dessutom kan fokusera på att attackera specifika kroppsdelar på sina motståndare är ett rent snilledrag. Det tillför en hel del taktik som i vanliga fall inte är närvarande i beta em up-spel och det är definitivt värt en guldstjärna i kanten. Överlag så är WWE 12 fyllt med innehåll. Det finns massor av slagskämpar att välja och stora valmöjligheter att snickra ihop sitt eget digitala alter ego, och matcherna erbjuder för mig oväntat mycket strategi. Men tyvärr väger de negativa sakerna allt för tungt. Speciellt de risiga animationerna irriterar och man får aldrig upp riktigt samma flytt som i ett renodlat beta em up-spel, vilket gör att det mest känns klumpigt och stelt. Road to Wrestlemania är spelets huvudsakliga spelläge och bjuder på uppdragsbaserade och storydrivna matcher, men det är i snabba arkad-matcher som spelet faktiskt är bäst. Story i ett fightingspel är som pommes frites på en tårta, det vill säga knappast något som kittlar smaklökarna. WWE 12 misslyckas med att få mig intresserad av wrestling, men samtidigt får det mig att inse att spelen som bygger på fenomenet inte behöver vara helt utan kvaliteter.

Publicerad: 02. januari 2012 06:15

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare